Charmig svensk rom-com
Av Alice Thorburn

Bild: Sonet Film

Hundtricket
Manus och regi: Christian Eklöw och Christopher Panow
I rollerna: Linus Wahlgren, Alexander Skarsgård, Josephine Bornebusch, Ivan Nikcevic, Lamine Dieng m. fl.

Betyg:

Att få sina fördomar bekräftade är oerhört nedslående. Det är mycket trevligare när de krossas. Och det är det sistnämnda som inträffar när jag ser Hundtricket. Jag förväntar mig plump och grabbig humor och svåruthärdliga två timmar i biosalongen. Och får en klassisk och charmig rom-com med fler överraskningar än man kan begära.

Huvudperson i ”Hundtricket” är Simon, en ganska blyg tjugofemåring som drömmer om den stora kärleken och är lätt besatt av romantiska komedier. Men när livet till slut ger honom chansen att leva i en sådan visar det sig att det inte alls är så enkelt som på film.

Den här filmen kommer nog att jämföras med andra ”unga” svenska filmer som kommit de senaste åren. Men ”Hundtricket” är något som inte riktigt funnits i svensk film förut. Den är mindre hejdlöst rolig och absurd än ”Jalla Jalla!”, och också en mer konventionell film än den. Men den här filmen vill inte vara crazy, och i sin genre kan den faktiskt, framför allt mot slutet, leva upp till jämförelser med en förebild som ”Notting Hill”. Simon är helyllekillen som Hugh Grant brukar få spela, och hans kompisar, som här spelar en större roll än i många filmer av den här typen, är de klassiska komiska motsatstyperna. Alexander Skarsgård som självupptagen före detta Robinson-medverkande supersingel, och Ivan Nikcevic som den ordentlige, stadgade, ”ta-ner-vilda-idéer-på-jorden”-typen. Ibland undrar man varför de här tre killarna egentligen är kompisar med varandra, men ur regissörernas synvinkel är det inte alls svårt att förstå. Komiken i filmen bygger på deras spel mot varandra, och på deras skillnader.

Det här är inte en film där skådespelarna behöver uträtta storverk för att det ska fungera. Men de gör alla ett habilt jobb, och här finns också några biroller som ger Kjell Bergqvist som demonisk lärare och Lamine Dieng som romantisk taxichaufför möjlighet att briljera. Kanske skulle man som feminist gärna se att tjejerna hade fått tillföra något mer än att bara vara snygga. Det råder ett överflöd av isblonda snyggingar i den här filmen, men jag ska låta bli att klaga på att den enda riktiga bitchen också är den enda mörkhåriga tjejen av betydelse. De kvinnliga kompisarna från exempelvis ”Notting Hill” är kanske något att fundera på till nästa film för Panow och Eklöw. Ändå. Jag hoppas att alla de som liksom jag är skeptiska till ”Hundtricket” ger filmen en chans att motbevisa dem. För den här skulle definitivt platsa bredvid ”Pretty Woman” i Simons videohylla.

---

Copyright © 2002, Kulturtidskriften Café Crème